|
Vi har alla ett ansvar att bedriva viltvård på våra marker. I begreppet viltvård ingår exempelvis att skapa tillgång till foder och vatten, framför allt under de tider på året när tillgången på mat och vatten annars är begränsad.
Viltvård kan bedrivas på olika sätt, beroende på vilket vilt man vill gynna och de förutsättningar som finns. Du kan exempelvis anlägga viltåkrar, röja din mark eller utfodra viltet under vintern.
Våra inhemska arter är väl anpassade för att klara av vintern, men det händer ändå att svagare individer svälter ihjäl, särskilt om det blir en kall, lång vinter med mycket snö. De djur som överlever är oftast i sämre kondition när våren kommer och det är dags att få ungar eller lägga ägg.
Förutom att sköta dina marker på ett sätt som skapar foder naturligt kan du utföra olika riktade åtgärder för att hjälpa viltet, som exempelvis att anlägga viltåkrar under sommarhalvåret. En viltåker ger foder åt både klövvilt och småvilt. Vissa viltåkrar ger även tillgång till foder på vintern. En ungskog med olika lövträd och tall är gynnsamt för klövvilt medan för småvilt, som harar och fåglar, är det bättre med mer buskrika miljöer som ger skydd mot både predatorer och väder.
Målet med utfodringen är att hjälpa viltet att överleva tuffa omständigheter och hålla djuren i bra kondition inför reproduktionen. Genom vinterutfodring kan man minska lidandet och öka överlevnaden. Det kan även minska betesskador på både skog och grödor. Tänk på att du alltid måste ha markägarens tillstånd för att få utfodra viltet.
Det bästa är att börja utfodra tidigt på säsongen och fortsätta till dess växtsäsongen börjar igen på våren. Att stödutfodra viltet är viktigare under hårda, kalla vintrar än under milda. Stödutfodringen syftar i första hand till att öka överlevnaden, och i andra hand att öka reproduktionen hos viltet. Du kan behöva öka jakttrycket när du har en population med god reproduktion. Tänkt på att inte förväxla utfodring av vilt med åtling. En åtel har som syfte att locka till sig vilt för jakt. En utfodringsplats jagar man inte på.
Blir vintern mild klarar sig vanligtvis klövviltet utan stödutfodring. Är stammarna stora, och det dessutom finns skogsföryngring och fält med känsliga grödor, kan utfodringen ändå vara en bra åtgärd för att undvika betesskador.
Välj en plats där det är lugnt, gärna långt från vägar och bebyggelse. Finns det ungskog eller skyddsvärda grödor, så placera foderplatserna så långt bort från de markerna du vill skydda som möjligt, för att hålla viltet därifrån. Utfodringsplatsen bör placeras ganska fritt så viltet har bra uppsikt. Detta gör djuren tryggare och minskar risken för att viltet tas av rovdjur. Det är bättre med flera mindre utfodringsplatser i stället för en stor, med minst 50–100 meter mellan varandra. Fler utfodringsplatser minskar risken att dominanta individer kör bort svagare individer från maten. Håll rent på utfodringsplatsen så att fodret inte blir smutsigt och ohygieniskt, till exempel genom att använda en foderhäck. Lägg inte ut för mycket foder åt gången eftersom det då riskerar att bli gammalt eller börjar mögla. Det är också bra att sätta ut saltstenar och mineralstenar.
En annan enkel åtgärd är att ploga undan snön på exempelvis viltåkrar eller andra ytor för att hjälpa viltet att komma åt födan. Du kan även fälla några aspar och lägga dem så viltet kommer åt. Både knoppar, späda grenar och bark uppskattas av såväl klövvilt som harar.
Glöm inte vattnet! Även under kalla vintrar behöver djuren vatten. Se till att det finns tillgång till öppet vatten i någon bäck eller viltvatten nära foderplatsen. Ett annat sätt för djuren att få i sig vatten är genom utfodring med ensilage. Blött ensilage innehåller mycket vatten och då får djuren i sig en del av vattnet via fodret. Nackdelen med för blött ensilage är att det fryser en kall vinter och kan därmed bli svårt för djuren att äta.
Vid en utfodringsplats utfodrar man främst med ensilage som kan kompletteras med spannmål eller kraftfoder. Det finns regler för hur och med vad man får utfodra vilda djur. Detta gäller särskilt för animaliska produkter för att undvika smittspridning. Läs mer på Jordbruksverkets hemsida.
Klövvilt
Rådjur är foderspecialister som lever på högvärdigt foder så som örter, knoppar eller blåbärsris. Rådjur klarar inte att smälta grovfibrigt foder som barr och kvistar, vilket kan leda till allvarliga problem med matsmältningen. Hösilage eller ensilage med hög proteinhalt eller tidigt skördat hö är ett utmärkt foder. Komplettera gärna även med spannmål, pellets eller annat kraftfoder.
Älgens föda är lik rådjurens och på vintern består den mest av kvistar av barr och lövträd, men även bärris och ljung. De föredrar lövträd som asp, ek rönn och sälg. Vid vinterutfodring är ett bladrikt ensilage med inslag av exempelvis klöver lämpligt.
Kronhjort äter ris av blåbär, lingon och ljung, samt olika gräs och lavar, men även knoppar och kvistar från bland annat ask, asp, brakved, ek, en, rönn, sälg och viden. De äter också bark från till exempel ask, asp, ek, gran, lärk, rönn, sälg, viden och tall (glansbark). Vid vinterutfodring klarar de sig bra på ett gräsbaserat ensilage som kompletteras med spannmål eller foderpellets.
Dovhjort äter gräs, örter, bärris, blad och skott. Vid vinterutfodring klarar de sig bra på ett gräsbaserat ensilage som kompletteras med spannmål eller foderpellets.
Även vildsvin äter grovfoder. Lämpligt foder är helsädesensilage som eventuellt kompletteras med kraftfoder såsom spannmål, bönor, ärtor majs eller pellets.
Fältvilt
Haren äter gärna knoppar och bark från vissa lövträd, framför allt från asp och sälg. Det går också bra att tillskottsfodra med hö eller hösilage. Hararna besöker ofta rådjurens foderplatser och äter då av spannmålen eller av pellets.
Fasan och rapphöns har liksom fältharen svårt att hitta foder när snötäcket ligger djupt. Bästa fodret för fälthönsen är spannmål, till exempel havre eller vete. Tänk på foderplatsens placering med tanke på rovdjur som räv eller mård, och på rovfåglar som hök och fjällvråk.
|
