Massor av problem kan uppstå när det gäller tillgänglighet i den digitala undervisningen; verktygen för online-kommunikation eller e-learning är otillgängliga, låg digital kompetens hos studenter eller lärare, svårigheter att få hjälpmedel beviljade, otillgängligt studiematerial … Eller specifika situationer med visuellt orienterade föreläsningar för personer som är blinda eller synskadade, eller att textning saknas för hörselskadade studenter. Många av dessa frågor kan lösas när du väljer rätt verktyg, har bra stöd från supportcentret för studenter med funktionsnedsättning på ditt universitet, är tillräckligt van vid att använda teknik och så vidare. Men trots detta och på grund av kombinationen av alla dessa faktorer skulle jag säga att det allra viktigaste är det stora antal system och tekniker som studenterna måste hantera parallellt. Om en student dessutom måste hantera det här hemma utan stöd blir det naturligtvis ännu svårare.
På ett positivt sätt :-) Eller åtminstone hoppas jag det :-) Även om digital distansundervisning kan innebära problem som inte är så lätta att lösa på distans (exempelvis många problem med klientbaserade hjälpmedel), ger digitaliseringen också många förbättringar som vi knappast kunde föreställa oss för ett år sedan. Vi ser redan stor skillnad när vi jämför hur vi kommunicerade för ett år sedan med hur vi jobbar nu - vi kan se att det som ansågs nästan omöjligt (till exempel en online-lektion ledd av en blind handledare) nu är en del av vår vardag. Förflyttningen av undervisning till den digitala världen gör ofta information mer tillgänglig, online-lärande gör det möjligt för studenter att delta i lektioner inte bara vid sina universitet utan var som helst. Universitet kan enkelt dela med sig av sina resurser och material, kurser och workshops kan vara mer internationella eftersom det inte finns några gränser för onlinekurser och så vidare.
Men å andra sidan måste naturligtvis alla dessa digitala resurser vara tillgängliga (eller åtminstone måste de största hindren elimineras). Sett ur ett globalt perspektiv hoppas jag att fördelarna uppväger nackdelarna och att vi är på rätt väg.
Även om den tjeckiska implementationen av Webbtillgänglighetsdirektivet inte var vår första lag om tillgänglighet (den första nationella lagen om webbtillgänglighet trädde i kraft 2008), innebär direktivet en pådrivande kraft för ökad tillgänglighet för alla som omfattas av lagen. Sedan direktivet trädde i kraft kan vi se ett ständigt växande intresse för alla typer av tjänster kring tillgänglighet, exempelvis workshops, granskningar och rådgivning. Jag hoppas att webbplatsägare och redaktörer kommer att påverkas av lagstiftningen på ett positivt sätt. Att de börjar betrakta tillgänglighet som en integrerad del av deras dagliga arbetsuppgifter, något som är självklart och som görs utan tanke på böter eller rättstvister. Dessutom hoppas jag att alla inblandades gemensamma ansträngningar kommer att innebära bättre inkludering för personer med funktionsnedsättningar när det gäller den digitala miljön, vilket underlättar livet på så många sätt. På sikt kan det resultera i ett mer självständigt liv. |